Tuben är överfull, och då går det bara att klämma ut lite i taget. I need a break.

För det mesta är mitt huvud en skiva som hackat upp sig. Den har ingen röd, rak tråd. Allt är bara trassel. För några år sedan fick jag diagnosen Atypisk Autism. Det betyder att jag har lite asperger, och lite autism. Det betyder även att jag inte riktigt fyller upp alla kriterier för asperger och autism, men att det fortfarande finns där. När jag fick min diagnos blev jag lite förvånad, men jag lyssnade på vad läkarna hade att säga. Jag var nästan lite fascinerad. Jag var säker på att jag hade ADD, för jag var i min egna värld, och det var så det kändes.

Jag tror att allt började i Portugal, på sommarlovet för några år sedan. Jag hade mardrömmar om skolan, det blev något slags varningstecken där jag insåg att jag inte orkade mer. Jag relaterade så till drömmarna och kopplade dem till verkligheten. Vi befann oss i en idrottssal och alla var rivaler och skulle akta sig för bomber. Ungefär som i Hungerspelen. Låter det skumt? På vägen hem kände jag mig ännu konstigare. Jag var sur och arg och kände mig som en tonåring överlag, fast värre. Jag kände mig så nere att jag inte kunde hantera när någon i familjen under raderna bad mig bete mig som en stereotypt glad flicka. Jag ville inte äta, illamående av resan. Det var ingen som förstod det. Jag förvarnade dem om att jag inte ville äta för tillfället, trångsynta som de var förstod de inte. Nu känns det som att jag går in på något slags sidospår, jag vet det, men jag vill få allt i detalj. Jag var så nere.

Sedan började nian och jag kunde inte hantera detta. Det kändes som att allt var ett stort skämt. Att alla spelade biroller för patriarkatet. Även tjejerna ville bli objektifierade. Jag kunde inte ta detta på allvar, så jag bara skrattade. Jag hade förändrats, allt hade förändrats. Jag fick se allting med nya ögon. Visst hade jag vänner, men jag visste inte om dem förstod mig.

Jag är inte så duktig på förloppet kring detta, men det var antagligen här någonstans jag fick min utredning. Jag gick mindre och mindre i skolan, och tillslut ingenting. Jag hade gått in i väggen. Jag fick hjälp av min lärare att fixa slutbetygen och tog mig in på gymasiets estetlinje - bild och form. Men det gick inte så bra, jag var så trött och stressad, och det tog alldeles för mycket kraft. Det fanns även så mycket människor där och jag kände mig ensam. Jag slutade gå som vanligt, och fick ett extraschema där jag endast läste matte och syslöjd. Men jag orkade inte, och hoppade av gymnasiet.

Ett tag senare började jag på folkhögskola, gissa hur det gick där? That is right, tillslut orkade jag inte det heller.

Innan jul förra året började jag arbetsträna då jag var så skoltrött att jag trodde jag skulle dö. Jag vill inte ge ut för mycket information om detta, men kan berätta att jag gjorde en kalender baserad på mina teckningar. Det gick hyfsat okej.

Nu har det gått några år, typ två, sedan jag gick in i väggen och jag har fortfarande inte tagit mig ur. Det verkar vara väldigt svårt att ändra i huvudet så att det blir friskt igen. Förstår ni hur jag menar? Nu vet ni min historik, i alla fall.

Mild autism, för andra runt omkring mig är den mild, men inte för mig. Den har ökat med dessa år. I början, efter att jag fått diagnosen, kände jag väl inte så mycket. Jag var bara medveten om att jag hade en funktionsnedsättning. Sedan började jag känna den, det smög sig på bara sådär. POF. Nu vet jag knappt hur jag hade det innan allt det där fanns. För det hade inte alltid varit en diagnos som psykiskt hindrade mig. Jag hade ingen aning om att jag hade atypisk autism för jag kände mig normal, men innerst inne visste jag att jag var lite annorlunda. Jag behövde inte hjälp just då.

Nu håller jag knappt reda på dröm och verklighet, jag blir fruktansvärt stressad av minsta lilla, så stressad att jag kan få blackout, bli handlingsförlamad, se suddigt och tvingas sätta mig ner och gråta. Jag tål inte ljud, prassel, smällar, alla ljud som försöker ta min uppmärksamhet. Jag kollar sällan på TV, för jag vet att någon i familjen kommer prata samtidigt, vilket gör att jag inte kan fokusera på TVn. När jag hör flera ljudkällor samtidigt blir det tvärstopp för mig, jag blir frustrerad och stressad, och tvingas gå därifrån.
Är jag i någon tom butik innan det ska stänga känner jag paniken sprida sig och jag måste ta mig ut. Det blir traumatiskt för mig bara att skriva detta. Jag fixar inte mörker, jag fixar inte tomheten i mörkret, det ociviliserade i civilisationen. Jag måste ha folk, men jag kan inte ha för mycket folk.

Jag hoppas allt försvinner snart, för jag vet inte hur mycket mer jag kommer att tåla.

Sorry för en väldigt ostrukturerad text, när jag skriver sånt här känns det som att jag är i skolan igen.